Stockholm Fashionweek på Stockholm Modecenter har dragit i gång. In strömmar folk med sina vackraste kreationer från söder till norr. Alla är där och alla ska visa upp sig. Då pratar jag inte som de som säljer något utan om köparna. Jag njuter att gå runt i korridorerna med mina tjockaste fördomsglasögon och med stora boken med förutfattade meningar och lägga dem alla i mina fack. Det är som bäst att göra det nu eftersom alla har klätt sig och fixat sig till sitt yttersta. Det är som fördomen blir mer renodlad då.

Alla som har bott i en småstad på skånska slätten vet precis vem jag pratar om när jag säger "Hon med butiken" Hon är 30+, har två barn och är alltid oförskämt snygg. Hon bär alltid senaste modet, ses aldrig utan perfekt sminkning och det största leendet på läpparna. Hon bor dessutom i nybyggd villa med sin älskade make, ni vet han den snygge massören på gymmet som alltid flörtar lite för mycket.

Den bohemiska norrländskan passerar inte heller utan att göra någon oberörd. Hon äger den lilla lilla butiken i den lilla lilla byn i Lappland med massa massa saker. Hon ser inga problem med att sälja örtteer bredvid high fashion och inte en hylla är utan en porslintomte eller älva. Hon luktar mörkt av rökelse, har lager-på-lager kläder i jordfärger och går runt som om det inte fanns någon tid i denna värld. Bredvid traskar hennes något uttråkade men trevlige make, han skiter blankt i kläder, smycken och skor men köra bil 80 mil, det gör han gärna.

Jag glömmer inte heller den småländska rekotjejen. Hon med lite för lång page frisyr, stentvättade jeans, högklackade skor och vit blus/skjorta. Hon är verkligen attraktiv men ingenting jämfört med hur hon var på 80talet. Hon var baben!  Hon berättar länge och gärna om lilla butiken, alla stammisarna och framför allt barnen som trots hennes egen blygsamma ålder på 35år har barn i tonåren.

Förvirrad och orolig blir jag dock när en tjej med perfekt makeup, stilrena, fräscha kläder kommer fram till mig och pratar på bred Norrländska. Hon bär till och med en snygg hatt, en hatt jag själv skulle vilja ha. Vem är hon? Stapplande tar jag mig fram i korridoren, plötsligt vet jag ingenting. Jag går förbi en spegel och stannar till. Vem är jag då? Sydligaste skånskan som bor i Stockholm och har en stark dragning till Dalarna. Vilket fack får jag bo i då?

Jag var inte kaxig som liten, det är en underdrift. Jag hade dessutom inget sportsligt intresse och kombinationen gjorde att jag mer eller mindre väntade ut dagarna av skolmästerskapen. Jag stod där år efter år med min rosa urtvättade Mimmi Pigg tröja, för stora pojkshorts, gömde pommes frittes i väskan och kände mig ganska malplacerad. Jag såg mina vänner vinna kast med liten boll, 60 m och längd. Under hela min skoltid presterade jag inte ihop ett enda diplom. Jag var kass, men led inte. Min räddning var att jag hade en övertygelse om att vinna och tävla bara var till för bekräftelse, en bekräftelse som jag inte behövde. Jag var bra på annat tänkte jag, och jag var ju snäll. Jag log rart när Pelle, Kalle och Svea gick fram till fröken och fick sina diplom. Jag behövde dem inte.

Så har jag fortsatt livet. Jag tycker att det är roligt att spela spel utan att vinna, jag njuter av kasta kubb och ha kul -utan seger. Men den senaste tiden har en känsla smugit sig på mig. En kall, förblindande känsla som skrämmer mig. Jag är segersugen! Jag vill tävla och krossa mina motståndare. Se dem gråta av förtvivlan när jag visar min styrka, min kraft, min kunskap och min vinnarskalle. I helgen satt jag på en friidrottstävling i Dalarna och såg när sjuåringarna kämpade sig röda i ansiktet medan föräldrarna skrek sig hesare. Jag fick hålla mig fast i gräset för att inte slänga mig ut på banan, låta mina ben springa till musklerna sprutade mjölksyra och krossa de små barnens rekord. Jag ville komma först över mållinjen, vråla ett rungande JA och gå högst upp på pallen.

Men mitt vuxna samvete höll mig kvar i gräset och lät barnen vinna. Jag behöver inte den där bekräftelsen, har aldrig gjort. Problemet är att jag skulle må j-t bra av den.